Isafold fra Midey

.

Ett litet inlägg om hästen som gett namn åt denna bloggen! Fina Isafold som jag och mamma köpte i maj 2009.

Vi hade bestämt oss för att köpa en häst, drömmen jag haft så länge skulle bli sann! Vi åkte och tittade på tre hästar och en av dem föll jag handlöst för. Så fort jag såg denna vackra prinsessa visste jag att det var något speciellt med henne. Mamma föll också för henne och vi köpte henne efter en veterinärbesiktning helt u.a.

Fredagen den 29 maj 2009 kom hon till oss och gud så glad jag var. Första veckan var underbar, hon gick i en liten hage och vi skulle snart släppa ut henne i de gigantiska hagarna som fanns i stall Tultered där vi stod. Hon kom fram till oss och var jätte nyfiken, att hon kunde vara lite svår att fånga i hagen som de tidigare ägarna sagt märkte vi inte alls av. Men det dröjde inte länge innan problemen började komma.

Efter ett tag blev hon omöjlig att fånga. Efter timmar i böcker och på internet trodde vi att vi kunde nog för att försöka ordentligt. I 5 timmar gick mamma runt i hagen (jag tog över ibland) innan vi fick tag på henne. Nästa gång tog det 45 min, nästa 10 och sen var problemet ur världen. Hon gick att ta igen, men bara jag och mamma fick hämta henne.

Första gången jag skulle rida ut på henne. Jag var nervös, såklart. Mamma hade ridit henne innan och allt hade gått bra och nu var det min tur att testa henne i skogen. Allt gick finfint. Men så kom vi till den där nerförsbacken. En smal stig i skogen som sluttade nerför och hon drog med mig. Full galopp förbi Myrkvi och Einfari, ner för backen och vidare. Jag hann aldrig bli rädd utan väntade på ett tillfälle då jag kunde göra en volt, och ca 100 m längre fram stannade vi. Första turen var inte sådär jätte lyckad.

Efteråt kom rädslan, jag vågade inte rida ut på henne med andra hästar. I några månader red jag bara i paddocken och på vägen fram och tillbaka med mamma som gick bredvid. Under tiden jag var rädd hann Tultered säljas till en kvinna med storhästar och stallet togs över av hästar som gick långt över mitt huvud. Vi flyttade till Stålebo istället och jag fortsatte mina turer med mamma bredvid.

.

Så kom första vintern. Och denna vintern var inte nådig. Snön kom och försvann inte förrän till våren. Värsta vintern på länge, och det gjorde inte saken lättare. Isafold fick för sig att vi var farliga igen och började krångla vid hämtningen. Grimman fick hon ha på sig trots att det tog emot för mig och mamma. Vi fick valla in henne varje gång vi skulle rida. Och eftersom vi inte hade någon lösdrift och hästarna gick in fick vi åka upp varje kväll. Ingen annan kunde ta in henne. Vi hittade ett sätt som fungerade, det tog bara lite tid.

Vi tog dit en NH tränare, Anne Dirksen. Av henne fick vi massor av hjälp under tiden vi hade Isafold.

Så småningom började jag rida ut med henne igen. Jag bestämde mig för att komma över min rädsla och red ut precis som vanligt. Allt gick bra och det hände aldrig något mer när jag red ut igen.

När jag började rida igen, slutade mamma. Hon orkade inte, tappade lusten. Hon skötte allt i stallet och mycket markarbete. Jag var alltså den som red, var uppe i stallet nästan varje dag. Hade alltid en klump i magen, men den hade jag lärt mig att tänka bort när jag red storhäst (och flög av varannan gång...).

Efter vintern och våren kom sommaren. All träning vi hade lagt ner visade resultat. Isafold började slappna av mer och bli mer självsäker. Fortfarande spänd och på sin vakt, men lugnare. Det var under den här sommaren vi tog beslutet att sälja henne. Jag minns hur jag grät. Kunde inte erkänna för mig själv att det var det bästa för både oss och henne. Hon behövde stå hos en familj med en liten egen gård. Vi hade inte tid för henne.

Hittade ett brev jag skrev under den tiden idag, det är därför jag skriver det här. Jag var helt förkrossad. Som tur var hittade vi en familj med en mamma och en dotter. Vi hade beskrivit allt om Isafold för dem och de visste vad de skulle köpa. Allt kändes så bra när de var där, det kändes helt rätt. I september 2010 red jag 3 timmar på Isafold, den sista turen. Turen som tog henne till hennes nya hem. Den ridturen är den mest underbara jag någonsin haft.

.

Jag måste erkänna att jag fäller en liten tår när jag skriver detta inlägget. Trots att det var så mycket besvär och krångel med Isafold älskar jag henne. Hon hade så mycket fint i sig. Har nästan aldrig träffat en häst som är så snäll, hon skulle aldrig göra någon illa. Hennes gångarter var alla fina och hon ville alltid så väl. Det som hindrade henne var hennes rädsla och tyvärr hade vi inte den tid hon behövde. Nu vet jag att hon har det bra med en familj som tar väl hand om henne och ger henne det vi inte kunde. Visst saknar jag henne ibland, men det känns otroligt lättsamt att veta hur bra hon har det! Älskade lilla Isafold, kommer alltid att älska dig fina lilla häst <3

Åsa Norén

Fint skrivet Tea, både detta och det du skrev på Isryttarna. Ja, Isafold hade det bra här, hon älskade Askur och vek aldrig från hans sida, och efter den vintern när jag var så dålig och hon blev förvildad, (vilket väl mest jag led av!) tror jag hon på sitt eget lilla vis tyckte oerhört mycket om mig med. När jag red och ibland hade väldigt dålig balans parerade hon mig om hon kände att jag lutade eller gled, och hon gick fram varsomhelst! Jag struntade i grimman, det gick att leda henne genom att lägga en hand på manken och trycka lätt. Däremot fick bara jag rida henne i skogen, en annan stackars tjej försökte, då sprang hon tills tjejen föll av... Essi fick rida i paddocken, men i skogen smittade hennes nervositet av sig på Isa, så där red bara jag. Vi litade till fullo på varandra; jag red även när jag var så dålig att jag knappt kunde gå, och hon blev LYCKLIG när jag kom med sadel och träns.
31/5 drabbades hon av akut fång. Vi behandlade enligt alla konstens regler, hon fick antiinflammatorisk medicin i flera omgångar, nya fångomslag X flera... Jag sov hos henne för att hon skulle slippa vara ensam. Efter 4 veckor kom veterinär Mikael Svedberg fr. Ale Djurklin. med portabel röntgenutrustning. Kraftig hovbensänkning och dessutom Metabolt syndrom, (som diabetes typ 2) vilket importerade Islandshästar, som är fullvuxna då de kommer hit, tydligen lätt får då ämnesomsättningen är inställd på svält. Detta börjar tydligen utvecklas så fort de får normalt bete. Hon hade inte ens blivit tjock när hon fick fång!
Svedberg sa, att hon ev. skulle kunna räddas, men i så fall bli en "krympling" som aldrig mer skulle kunna gå på bete och antagligen heller inte kunna springa. Att försöka rädda henne till detta tyckte jag skulle vara höjden av egoism, så jag tog mitt livs värsta beslut. Hon fick jättemycket smärtstillande och lugnande, sedan ledde jag henne till den plats i hagen där jag ett år senare gjorde i ordning hennes minnesplats. Så lång tid tog det mig att orka/våga sörja henne! Det var den 1/7 2012. Hon föll direkt, jag höll henne och Askur stod bredvid. Askur stod sedan och vaktade hennes kropp 6 timmar tills hon blev hämtad. Jag hade lagt på en filt och en tunn presenning som skydd mot flugorna, men lät en fot och ett öra sticka fram för Askurs skull. Efter en timme drog han över presenningen helt.
Hans skrik när hon vinschades upp i lastbilen och försvann glömmer jag aldrig...
Han saknar henne fortfarande. Då och då lägger han sig där hon dog (min minnesplats är eg. bara där bakbenen låg) och det får aldrig komma någon bajs där, då sparkar han undan den. Jörn (hovslagaren) trodde det skulle ta 4-5 år innan det behovet försvann.
Nu betar hon på De Evigt Gröna Ängarna, och jag vet att vi kommer att ses, senare.